Menu:

torsdag 16 april 2015

Svenska cyklister måste bli bättre på att köra i kantvind.

Svenska tävlingscyklister i ungdomsklasserna på landsväg (latin: Suecia adulescentibusclassis certamenbicicletta in via)  - en utrotningshotad art. Hotet beror främst på förändringar i ekosystemet. Förekomsten av deras naturliga habitat, d.v.s. cykeltävlingar, har minskat till förmån för vinstbringande motionslopp för män och kvinnor i medelåldern. 
Debatten kring svensk cykels välmående är lika känslig som en rumpa efter ett Paris - Roubaix utan chamois créme och nu har den blivit infekterad igen. Samma vecka som Öijer anordnar ett race i sin trädgård, med fler startande än i många ungdomsklasser, stundar helgens Kinnekulleloppet med färre startande än någonsin (bortsett från p15-16) och Roberto Vacchi öppnar dörren på sitt speaker-bås för att få syn på verkligheten.

Roberto Vacchi är Sveriges kanske bästa speaker och en underhållare som kan få vem som helst att gå igång - men ibland får jag känslan av att han inte kunnat se bortom sin egen popularitet. Min mormor älskar att följa cykeltävlingarna på Eurosport och jag får ofta live-uppdatering från loppen via SMS. Det är inte så att min mormor överhuvudtaget är intresserad av cykel. Däremot tar Vacchi med henne och plastmorfar till ställen i världen som de aldrig kommer få se med egna ögon samtidigt som han berättar roliga historier och skriker som om det brann i grannhuset. Roberto Vacchi är större än cykelsporten själv i Sverige och jag har därmed full förståelse för att han inte haft full koll på svenska cykeltävlingar. Däremot hoppas jag att han nu - med hjälp av sin omåttliga popularitet och breda publik - kan rikta strålkastarna mot denna fråga och få fler att gå från tyckande till görande.


Vacchi är varken den första eller den siste att uppmärksamma denna frågan. Det finns flertalet hjältar i vårt avlånga land som jobbat i flera år för fler cykeltävlingar. Tyvärr stöter de på en motvind av samma kraft som den på Östgötaslätten varje söndag i början på april. Förra året gjorde jag ett av många försök att inleda en dialog med SCF i samma veva som de hotade med att stänga av alla som kört svartrejs d.v.s. icke-sanktionerade tävlingar - främst på cykelcross.

Jag skickade ett mejl där jag påpekade att kunskaperna för att arrangera tävlingar redan finns i Sverige. Det finns idag många svenska cyklister som varit på cykeltävlingar i såväl Belgien som Tyskland, Danmark, Italien och Frankrike. Vi vet alltså hur en cykeltävling ska anordnas men för att skapa förutsättningarna måste förbundet kommunicera med klubbarna - annars vet inte förbundet vad arrangörerna (klubbarna) vill ha och behöver. Förbundet kan inte anordna tävlingar men de kan underlätta för klubbarna som ska arrangera cykeltävlingar.

Chip var ett försök från förbundet att skapa bättre förutsättningar för klubbarna. Dessvärre har inte detta fallit i god jord - ännu. Jag tänker inte spekulera i varför utan nöjer mig med att konstatera att chip-systemet är fruktansvärt smidigt. Resultatlistan från Jönköpings Grand Prix blev klar på mindre än en timme tack vare chipen. Östgötaloppets resultatlista dröjde desto längre och när den väl kom så stämde den inte. Det är viktigt att poängtera att chipen inte finns för cyklistens skull. Cyklisten får betala för någonting som redan finns d.v.s. resultatlistor. Chipen finns för att arrangören ska få mindre arbete. Det långsiktiga målet med chip är givetvis att fler ska arrangera tävlingar eftersom det blir enkelt. När detta är verklighet betalar sig chipet även för cyklisten. Tyvärr verkar det som att de flesta inte klarar av att tänka så långt. Jag åker och kör Östgötaloppet nästa år oavsett om det tar en eller tio timmar för resultatlistan att bli klar men chip hade minskat arbetet och bördan för de i sekretariatet.

Även om chip underlättar och i längden kan leda till fler arrangemang så kvarstår faktum att kostnaderna för licens och chip är relativt höga för ungdomar som vill testa cykel. Därför föreslog jag gratis licens och (eventuellt) chip till cyklister under 16 år som är anslutna till en klubb och kör mindre fem tävlingar per år. När en ungdomscyklist kört mer än tjugo tävlingar sammanlagt under sin tid som ungdom måste licens och chip köpas.

Utöver detta föreslog jag även en kategorisering av tävlingar för att få bukt med de s.k. svartrejsen. Jag försökte också uppmana förbundet att inleda en konversation med cyklisterna och därigenom hitta en lösning på problemet med svartrejs. Jag menade att de borde undersöka varför svartrejs uppstått och tillsammans med klubbarna hitta en lösning på problemet istället för att hota med avstängning.

Återigen presenterar jag min kategorisering av tävlingar, fast i en uppdaterad version. Syftet är inte att det borde vara så men jag vill skapa förståelsen för att tävlingar behövs på flera olika nivåer. Några få stora och nationella tävlingar klarar sig inte utan de små och vice versa.

SWE-Cup (1.1): 
  • 6 tävlingar per år (april-september).
  • Enbart junior- samt elitklass.
  • Anmälan sker senast en vecka innan för att kunna färdigställa startlistor. Efteranmälan på plats mot avgift.
  • Chip används.
Nationella tävlingar (1.2):
  • Max 50 kr anmälningsavgift för ungdomsklass. Max 200 kr anmälningsavgift. 
  • Anmälan kan ske på plats utan efteranmälningsavgift. 
  • Chip används.
  • I denna kategori ingår merparten av de svenska tävlingarna som är förlagda på helger.
  • Tävlingarna utgör såväl senior- som ungdomscup. 
Regionala tävlingar (1.3):
  • Gratis för cyklister under 16 år. 
  • Anmälan kan ske på plats utan efteranmälningsavgift.   
  • Max 50 kr anmälningsavgift för samtliga klasser.
  • Inga chip. Inga krav på officiell resultatlista.
  • Cyklister under 16 år får tävla utan licens.
  • Detta är den enklaste typen av tävlingar vars mål är att "legalisera" svartrejsen.
Utöver chip och kategorisering finns det en tredje detalj som måste ses över för att skapa bättre förutsättningar för cykeltävlingar - bättre samarbete med myndigheter och Länsstyrelsen i respektive region för smidigare tillstånd. För att återanknyta till min kategorisering skulle jag kunna tänka mig att 1:1 och 1:2 måste ske på helt eller delvis avstängda vägar. 1:3-tävlingar borde däremot tillåtas utan krav på avstängning om de sker på vägar med mindre trafik (t.ex. industriområden), några få flaggvakter och hemsnickrade varningsskyltar. En 1:3-tävling skulle således vara mycket enkel att arrangera - de skulle kunna gå av stapeln mitt i veckan och attrahera cyklister inom närområdet. Dessa enkla tävlingar skulle utgöra grunden i tävlandet samtidigt som 1:1-tävlingar - SWE-CUP - anordnas en gång i månaden. SWE-CUP utgörs av en deltävling per månad från april till augusti samt en final i september. SWE-CUP ska vara av ett sådant värde för svenska cyklister och lag att t.ex. Tre Berg kommer med fullt manskap och Ludvigssons kör den om de är hemmavid. När professionella och semi-professionella svenskar väljer utländska tävlingar oavsett kategori före den svenska cupen urvattnas den inhemska tävlingsscenen. Sara Olsson ska inte behöva mötas av en tävlingskalender som gapar med lika stora hål som käften på en hockeyspelare när hon är hemma och vill tävla.

Det är märkligt att svenska cyklister idag kan vara så selektiva med tanke på utbudet av tävlingar. Hur kan intresset för t.ex. Kinnekulleloppet vara så svalt? "Det är en backig och jobbig bana", är knappast en hållbar undanflykt. Kinnekulleloppet är ett fint arrangemang, banprofilen är den enda av internationella mått i Sverige och cyklister utomlands skulle knappast välja bort tävlingar som de ansåg vara för hårda? Den som väljer bort cykeltävlingar i Sverige enbart eftersom att chanserna till framgång är minimala borde inte få kalla sig för tävlingscyklist.

1:2-tävlingarna utgörs av tävlingar som dagens. Arrangemangen är lagom för att välja ett mycket passande ord. Ungdomar och seniorer kan plocka poäng i 1:2-tävlingar - poäng som används för både ungdoms- och seniorcup. På detta vis får dessa tävlingar ett mervärde i jämförelse med 1:3-tävlingarna samtidigt som nybörjaren inte behöver resa land och rike runt för att testa på cykel. Någonstans känns det som vi tenderar att fokusera på cyklisterna i de högsta klasserna när vi arrangerar tävlingar. Det är kanske på tiden att fråga sig för vems skull vi egentligen arrangerar tävlingarna: Är det för eliten, seniorernas eller kanske rent av vår egen skull? Borde det inte vara för ungdomarna? Jag kan bara svara för mig själv genom att medge att när jag satt i sekretariatet på Jönköpings Grand Prix så blev jag lyckligare av att se efteranmälningar i nybörjarklassen än seniorklassen - detta trots att klubben tjänade mer pengar på seniorer som efteranmälde sig. När den trogna publiken på förmiddagen dessutom blandades med ett tiotal av kvarterets ungar så kände jag en viss hoppfullhet. Lägg därtill att den lokala klubben IKHP ställde upp med fyra startande i ungdomsklasserna. Konceptet cykeltävling intresserar fortfarande barn och ungdomar.

Låt oss nu betrakta några bilder som gör mig glad. Bilderna innehåller kanske inte de häftigaste cyklarna, de smutsigaste och mest vältrande cyklisterna eller de mest episka vyerna från de legendariska platserna men de är för all del förstklassiga cykelbilder tagna av Janne Bäreteg på Wåffelcrossen 2014.

*****
Längst till vänster cyklar den lokale cykelhandlaren. Aldrig har han fällt kommentarer som "du hade cyklat snabbare om du haft de här däcken" eller "ska du verkligen köra på den där skitcykeln". Det ska cyklas. Vad det cyklas på är betydelselöst.
Den unge Sandin (längst t.v.) är startsnabbare än de flesta fullvuxna männen och kvinnorna. Längst till höger ser vi Ola Evesjö och han gillar kladdkaka.  
Det sista startledet rullar iväg. En del har som mål för dagen att cykla så snabbt de kan. Någon annan vill bara ta det lugnt och njuta. Några ska cykla halva tiden med sina barn och sedan köra för fullt den sista halvan.
Det här är också cykel. Hjälmarna sitter kvar på huvudet men ingen bryr sig och ingen kommenterar det. Det är cykel - inte modevisning. Tubsockar, vattenryggsäck och kalsonger innanför cykelbyxorna är acceptabelt. Hur cyklisten ser ut spelar ingen roll - det viktiga är cyklisten är här och cyklar.
Vem leder? Vem jagar vem? Är det någon som blir varvad? Efter 45 minuter är det knappast någon som vet helt säkert vem som cyklat flest varv men alla känner att de tävlat. 

På uppvärmningen ses såväl tubsockar, vattenryggsäck och kalsonger innanför cykelbyxorna som rakade ben och tempodräkter på cyklister med leende läppar. Två minuter innan start är det knäpptyst i startfållan och samtliga blickar är fixerade rakt fram - från förste till siste cyklist. Cyklister gillar att tävla - annars hade inte Strava och sub-grupper existerat. 

*****
2014 fick jag möjligheten att vara med och arrangera två deltävlingar av Wåffelcrossen. Till en av deltävlingarna tog jag dit Fredrik Ludvigsson och grävde fram överblivna medaljer från Jönköpings Grand Prix som han fick dela ut till alla deltagande ungdomar. Därefter gick jag ut med ett PM över hela Jönköping. Till min stora glädje slog uppslutningen nya rekord och hälften av deltagarna var under 16. En del var där för att träffa Fredrik, andra körde bara för att få medaljen och några få var där bara för att föräldrarna tyckte det var häftigt att deras barn tog emot medaljer från Fredrik. Såklart fanns det även de som körde utan att ägna minsta tanke på cykelproffs och medaljer. Detta var en söndag så jag gick miste om mina fem timmars distans den förmiddagen men - inspirerad av alla glada ungdomar - tog jag mig ut på cykeln samma eftermiddag och cyklade tills solen gick ner. Till syvende och sist är det just det som ett bra tävlingsprogram handlar om - ömsesidighet. Ömsesidighet mellan klubbarna, mellan klubbarna och förbundet och såklart mellan cyklister och arrangörer som helgen därpå kan vara i ombytta roller. Du kan egentligen glömma allt jag skrivit i den här texten - bara du inte glömmer ömsesidigheten. Glöm inte heller bilderna ovan - det finns ungdomar som vill cykla och tävla. Även om den här texten inte leder till någonting kommer jag fortsätta att både arrangera tävlingar och åka på tävlingar. Jag hoppas du inser vikten av göra detsamma. Att dela och gilla det här i sociala medier leder ingen vart. Att däremot fortsätta (eller börja) arrangera tävlingar och åka på tävlingar kommer bidra till ett ännu bättre Cykelsverige.

Ibland måste man tänka på andra för att gynna sig själv. Den som går med vingen runt i den belgiska kantvinden blir alltid insläppt igen. Riktiga cyklister vet att det lönar sig med samarbete och drar sitt strå till stacken.

4 kommentarer:

  1. Förbannat vackert och bra skrivet.

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt inlägg och rätt till 100 %. Men vet du vad problemet är? Att folks hellre hugger av sig sina armar än erkänner att de faktiskt vill tävla. Sålänge motionsboomen är så gigantisk och man knappt får säga TÄVLING utan att kallas fascist av den breda motionerande "alla ska med"-massan (som inte fattat det där med att alla ska med även gäller tävling) - så länge det är så så spelar det fan ingen roll med chip hit eller dit. Det som gäller är attitydförändring, men det är ingen lätt nöt att knäcka det heller.

    SvaraRadera
  3. Mycket bra skrivet och rätt rätt igenom.
    Men vad säger SCF?
    Inte mycket stöd för detta därifrån?
    Motion är bra. Motion ska vi ha!!

    SvaraRadera
  4. Superbra skrivet och så sant!

    SvaraRadera