Menu:

onsdag 27 augusti 2014

Som man bäddar får man ligga.


2012 var jag en av de bästa juniorcyklisterna i landet, särskilt på hösten. Jag var 5:a på junior SM, både Tempo och Linje, och på mitt första landslagsuppdrag i Niedersachsen blev jag 48:a totalt vilket, sett ur historiskt svenskt perspektiv, var ett starkt resultat. På Regio Tour blev jag som bäst 58:a på en etapp och hade hamnat runt 50:e plats totalt om jag inte punkterat med mindre än 10 km kvar av den sista etappen. Trots detta var jag såklart inte i klass med trion från Falköping – Fredrik Ludvigsson, Marcus Fåglum och Ludwig Halleröd. Detta fick jag höra ofta, speciellt från landslagsledningen. Bakom FCK slogs jag, Pontus Kastemyr, Gustav Höög, Per Harring, Karl Immelsjö och Filip Bengtsson om de två eller tre platserna som brukade stå till förfogande vid olika landslagsuppdrag. 

Till Junior-VM 2012 hade Sverige 5 eller 6 platser men förbundskaptenen klargjorde tidigt att bara de tre från Falköpings CK skulle få åka. Även på EM i juni hade Sverige 5-6 platser men bara de tre från Falköpings CK blev uttagna. Halleröd fick dessvärre diskbråck och det hela slutade med att bara Ludvigsson och Fåglum åkte till EM - alltså utnyttjades 1/3 av de startplatser Sverige tilldelats utifrån tidigare resultat i Nations Cup. Till Junior-VM bestämdes det senare att Ludvigsson, Fåglum och Höög skulle få åka. Halleröd var fortfarande skadad samtidigt som Höög blev topp 10(?) på en deltävling i Nations Cup och därmed tvingades förbundskaptenen mer eller mindre skicka honom med. Alltså utnyttjades ½ av platserna till Junior-VM. Förklaringen från landslagsledningen var att vi andra "inte höll internationell standard". De påstod att de visste att vi skulle stå som DNF i resultatlistorna och därmed var en onödig kostnad för Förbundet. 

Sedan 2012 har Fredrik Ludvigsson och Marcus Fåglum utvecklats till internationellt gångbara cyklister.

Resterande? Ludwig Halleröd slutade cykla p.g.a skador. Även Per Harring och Kalle Immelsjö valde andra intressen framför cykel – andra intressen där attityden från de vuxna inte var att man var otillräcklig. Gustav Höög och Pontus Kastemyr har trots det tvivelaktiga bemötandet utvecklats till cyklister som skulle kunna tävla på Continental-nivå och Filip Bengtsson ligger inte lång därefter.

De senaste åren har Svenska Cykelförbundet prioriterat kvalité framför kvantitet och det straffar sig nu. För i år, 2014, har Fredrik Ludvigsson haft skadebekymmer. Marcus Fåglum har precis som Philip Lindau och Kim Magnusson tagit ett steg uppåt i divisionerna och stött på hårt motstånd. Därmed har UCI-poängen lyst med sin frånvaro och till u23-VM har Sverige 0 platser på linjeloppet. Nada alltså.

Det blir inte bättre av att Svenska Landslaget bara kört 3 internationella tävlingar + EM i år. Alla andra länder i Europa ligger ute och tävlar med unga cyklister året om. Varför gör inte Sverige det? Jag är så jävla less på att höra att vi är för dåliga sp säg inte det. Friskt vågat hälften vunnit heter det - vad sägs om att skicka ut killar som Bengtsson x2, Lundgren, Kastemyr, Höög och mig själv på internationella tävlingar. Ge oss chansen att känna på den riktiga världen. Ge oss erfarenhet. Hur ska VI annars få veta om VI håller nivån? Det kanske är dags att ta reda på om vi faktiskt håller måttet istället för att berätta det för oss. Tack.

Det är två saker som skiljer Sverige från de nationer som har platser till VM. 1. De anordnar tävlingar av internationell klass i det egna landet. 2. De har fler tävlingscyklister och därmed fler cyklister som tävlar aktivt utomlands.

Så vad sägs om att göra en liten satsning och satsa på bredden i Svensk cykel? Kolla bara på juniorklassen 2014. Hampus Andreberg, Lucas Eriksson och Alexander Fåglum är tre killar som håller absolut högsta klass men vad finns bakom det? Har det varit fler än tio startande på någon SWE Cup för juniorer i år? Risken är att vi står om 3-4 år med samma situation – några få u23 cyklister i världsklass men 0 platser till VM eftersom någon varit skadad, någon haft en dålig säsong o.s.v.

Den stora frågan som SCF bör ställa sig nu är: Vad svider mest? 0 cyklister till u23-VM eller kostnaden av att ha ett landslag som faktiskt är ett landslag och tävlar internationellt med flertalet cyklister för att utveckla cyklingen i Sverige. Jag förstår att kostnaden för ett tävlande landslag blir större än för inaktivt landslag men då får man anställa PR-kunniga som kan ordna och uppmuntra sponsorer till investering. Men det är klart – utebliven representation på mästerskap kanske inte är så mycket att komma med?

Avslutningsvis. För de som tycker jag är en bitter pessimist så tog jag faktiskt saken i egna händer och åkte till Belgien helt själv i mars-april för att få tävla internationellt. Det var en resa som gav mig inblick i en riktig cykelkultur och belgarna visade mig att den som inte satsar inte vinner några cykeltävlingar. Mario Cipolini sa: ”if you break, you don’t win”. Tobias Ludvigsson visade oss alla detta svart på vitt när han flög över räcket på Giro d’Italia – man MÅSTE SATSA för att VINNA.

Så varför inte göra en satsning i Svensk Cykel på ett landslag som tävlar internationellt med en bred trupp? Vi kanske landar i diket. Vi kanske vinner. Men resultatet kan i alla fall inte bli värre än 0 platser till u23 VM.

8 kommentarer:

  1. Otroligt bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. Ja förbundet och dess ansvariga kan väl knappast beskyllas för att tillhöra de vassaste knivarna i lådan. TYVÄRR!!

    SvaraRadera
  3. Dessutom tycker jag att Michael Olsson skulle ha fått linjeplatsen. Det var ju trots allt han som såg till att Sverige fick 1 plats. Ska det snålas så kunde ju Gingsjö ha dubblerat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. håller med om de. Svensk mästare och kör riktigt bra borde helt klart ge en plats.

      Radera
  4. Bra skrivet!
    Kan vara svårt att uppnå internationell standard om man tävlar nationellt!

    SvaraRadera
  5. Väl talat. Svensk cykling på motionsnivå (där jag själv befinner mig) frodas och är mer livskraftig än någonsin men tävlingsverksamheten är ett sorgligt kapitel. De problem du beskriver belyser det med all önskvärd tydlighet! Märkligt att SCF närmast upplevs som en motpol istället för en hjälpande hand av de flesta man talar med!

    SvaraRadera
  6. ....då John kan man fråga sig vad vi motionärer tillför svensk cykel? Om vi alla ställde upp som ungdomsledare, gick med i cykelklubbar och ordnade så att klubbarna ordnar tävlingar så vi får ett bra nationellt program april-sept eller om alla engagerade vätternåkare skänkte 500kr var till en u23 fond så de kommer ut på uppdrag i Europa. Vad gör vi istället? Jämför Vättern runttider, monterar wattmätare och leker proffs i H40. Jag tror vi ska rannsaka oss själva, allt är inte scf' s fel. Vad kan vi göra tillsammans?

    SvaraRadera