Menu:

torsdag 16 april 2015

Svenska cyklister måste bli bättre på att köra i kantvind.

Svenska tävlingscyklister i ungdomsklasserna på landsväg (latin: Suecia adulescentibusclassis certamenbicicletta in via)  - en utrotningshotad art. Hotet beror främst på förändringar i ekosystemet. Förekomsten av deras naturliga habitat, d.v.s. cykeltävlingar, har minskat till förmån för vinstbringande motionslopp för män och kvinnor i medelåldern. 
Debatten kring svensk cykels välmående är lika känslig som en rumpa efter ett Paris - Roubaix utan chamois créme och nu har den blivit infekterad igen. Samma vecka som Öijer anordnar ett race i sin trädgård, med fler startande än i många ungdomsklasser, stundar helgens Kinnekulleloppet med färre startande än någonsin (bortsett från p15-16) och Roberto Vacchi öppnar dörren på sitt speaker-bås för att få syn på verkligheten.

Roberto Vacchi är Sveriges kanske bästa speaker och en underhållare som kan få vem som helst att gå igång - men ibland får jag känslan av att han inte kunnat se bortom sin egen popularitet. Min mormor älskar att följa cykeltävlingarna på Eurosport och jag får ofta live-uppdatering från loppen via SMS. Det är inte så att min mormor överhuvudtaget är intresserad av cykel. Däremot tar Vacchi med henne och plastmorfar till ställen i världen som de aldrig kommer få se med egna ögon samtidigt som han berättar roliga historier och skriker som om det brann i grannhuset. Roberto Vacchi är större än cykelsporten själv i Sverige och jag har därmed full förståelse för att han inte haft full koll på svenska cykeltävlingar. Däremot hoppas jag att han nu - med hjälp av sin omåttliga popularitet och breda publik - kan rikta strålkastarna mot denna fråga och få fler att gå från tyckande till görande.


Vacchi är varken den första eller den siste att uppmärksamma denna frågan. Det finns flertalet hjältar i vårt avlånga land som jobbat i flera år för fler cykeltävlingar. Tyvärr stöter de på en motvind av samma kraft som den på Östgötaslätten varje söndag i början på april. Förra året gjorde jag ett av många försök att inleda en dialog med SCF i samma veva som de hotade med att stänga av alla som kört svartrejs d.v.s. icke-sanktionerade tävlingar - främst på cykelcross.

Jag skickade ett mejl där jag påpekade att kunskaperna för att arrangera tävlingar redan finns i Sverige. Det finns idag många svenska cyklister som varit på cykeltävlingar i såväl Belgien som Tyskland, Danmark, Italien och Frankrike. Vi vet alltså hur en cykeltävling ska anordnas men för att skapa förutsättningarna måste förbundet kommunicera med klubbarna - annars vet inte förbundet vad arrangörerna (klubbarna) vill ha och behöver. Förbundet kan inte anordna tävlingar men de kan underlätta för klubbarna som ska arrangera cykeltävlingar.

Chip var ett försök från förbundet att skapa bättre förutsättningar för klubbarna. Dessvärre har inte detta fallit i god jord - ännu. Jag tänker inte spekulera i varför utan nöjer mig med att konstatera att chip-systemet är fruktansvärt smidigt. Resultatlistan från Jönköpings Grand Prix blev klar på mindre än en timme tack vare chipen. Östgötaloppets resultatlista dröjde desto längre och när den väl kom så stämde den inte. Det är viktigt att poängtera att chipen inte finns för cyklistens skull. Cyklisten får betala för någonting som redan finns d.v.s. resultatlistor. Chipen finns för att arrangören ska få mindre arbete. Det långsiktiga målet med chip är givetvis att fler ska arrangera tävlingar eftersom det blir enkelt. När detta är verklighet betalar sig chipet även för cyklisten. Tyvärr verkar det som att de flesta inte klarar av att tänka så långt. Jag åker och kör Östgötaloppet nästa år oavsett om det tar en eller tio timmar för resultatlistan att bli klar men chip hade minskat arbetet och bördan för de i sekretariatet.

Även om chip underlättar och i längden kan leda till fler arrangemang så kvarstår faktum att kostnaderna för licens och chip är relativt höga för ungdomar som vill testa cykel. Därför föreslog jag gratis licens och (eventuellt) chip till cyklister under 16 år som är anslutna till en klubb och kör mindre fem tävlingar per år. När en ungdomscyklist kört mer än tjugo tävlingar sammanlagt under sin tid som ungdom måste licens och chip köpas.

Utöver detta föreslog jag även en kategorisering av tävlingar för att få bukt med de s.k. svartrejsen. Jag försökte också uppmana förbundet att inleda en konversation med cyklisterna och därigenom hitta en lösning på problemet med svartrejs. Jag menade att de borde undersöka varför svartrejs uppstått och tillsammans med klubbarna hitta en lösning på problemet istället för att hota med avstängning.

Återigen presenterar jag min kategorisering av tävlingar, fast i en uppdaterad version. Syftet är inte att det borde vara så men jag vill skapa förståelsen för att tävlingar behövs på flera olika nivåer. Några få stora och nationella tävlingar klarar sig inte utan de små och vice versa.

SWE-Cup (1.1): 
  • 6 tävlingar per år (april-september).
  • Enbart junior- samt elitklass.
  • Anmälan sker senast en vecka innan för att kunna färdigställa startlistor. Efteranmälan på plats mot avgift.
  • Chip används.
Nationella tävlingar (1.2):
  • Max 50 kr anmälningsavgift för ungdomsklass. Max 200 kr anmälningsavgift. 
  • Anmälan kan ske på plats utan efteranmälningsavgift. 
  • Chip används.
  • I denna kategori ingår merparten av de svenska tävlingarna som är förlagda på helger.
  • Tävlingarna utgör såväl senior- som ungdomscup. 
Regionala tävlingar (1.3):
  • Gratis för cyklister under 16 år. 
  • Anmälan kan ske på plats utan efteranmälningsavgift.   
  • Max 50 kr anmälningsavgift för samtliga klasser.
  • Inga chip. Inga krav på officiell resultatlista.
  • Cyklister under 16 år får tävla utan licens.
  • Detta är den enklaste typen av tävlingar vars mål är att "legalisera" svartrejsen.
Utöver chip och kategorisering finns det en tredje detalj som måste ses över för att skapa bättre förutsättningar för cykeltävlingar - bättre samarbete med myndigheter och Länsstyrelsen i respektive region för smidigare tillstånd. För att återanknyta till min kategorisering skulle jag kunna tänka mig att 1:1 och 1:2 måste ske på helt eller delvis avstängda vägar. 1:3-tävlingar borde däremot tillåtas utan krav på avstängning om de sker på vägar med mindre trafik (t.ex. industriområden), några få flaggvakter och hemsnickrade varningsskyltar. En 1:3-tävling skulle således vara mycket enkel att arrangera - de skulle kunna gå av stapeln mitt i veckan och attrahera cyklister inom närområdet. Dessa enkla tävlingar skulle utgöra grunden i tävlandet samtidigt som 1:1-tävlingar - SWE-CUP - anordnas en gång i månaden. SWE-CUP utgörs av en deltävling per månad från april till augusti samt en final i september. SWE-CUP ska vara av ett sådant värde för svenska cyklister och lag att t.ex. Tre Berg kommer med fullt manskap och Ludvigssons kör den om de är hemmavid. När professionella och semi-professionella svenskar väljer utländska tävlingar oavsett kategori före den svenska cupen urvattnas den inhemska tävlingsscenen. Sara Olsson ska inte behöva mötas av en tävlingskalender som gapar med lika stora hål som käften på en hockeyspelare när hon är hemma och vill tävla.

Det är märkligt att svenska cyklister idag kan vara så selektiva med tanke på utbudet av tävlingar. Hur kan intresset för t.ex. Kinnekulleloppet vara så svalt? "Det är en backig och jobbig bana", är knappast en hållbar undanflykt. Kinnekulleloppet är ett fint arrangemang, banprofilen är den enda av internationella mått i Sverige och cyklister utomlands skulle knappast välja bort tävlingar som de ansåg vara för hårda? Den som väljer bort cykeltävlingar i Sverige enbart eftersom att chanserna till framgång är minimala borde inte få kalla sig för tävlingscyklist.

1:2-tävlingarna utgörs av tävlingar som dagens. Arrangemangen är lagom för att välja ett mycket passande ord. Ungdomar och seniorer kan plocka poäng i 1:2-tävlingar - poäng som används för både ungdoms- och seniorcup. På detta vis får dessa tävlingar ett mervärde i jämförelse med 1:3-tävlingarna samtidigt som nybörjaren inte behöver resa land och rike runt för att testa på cykel. Någonstans känns det som vi tenderar att fokusera på cyklisterna i de högsta klasserna när vi arrangerar tävlingar. Det är kanske på tiden att fråga sig för vems skull vi egentligen arrangerar tävlingarna: Är det för eliten, seniorernas eller kanske rent av vår egen skull? Borde det inte vara för ungdomarna? Jag kan bara svara för mig själv genom att medge att när jag satt i sekretariatet på Jönköpings Grand Prix så blev jag lyckligare av att se efteranmälningar i nybörjarklassen än seniorklassen - detta trots att klubben tjänade mer pengar på seniorer som efteranmälde sig. När den trogna publiken på förmiddagen dessutom blandades med ett tiotal av kvarterets ungar så kände jag en viss hoppfullhet. Lägg därtill att den lokala klubben IKHP ställde upp med fyra startande i ungdomsklasserna. Konceptet cykeltävling intresserar fortfarande barn och ungdomar.

Låt oss nu betrakta några bilder som gör mig glad. Bilderna innehåller kanske inte de häftigaste cyklarna, de smutsigaste och mest vältrande cyklisterna eller de mest episka vyerna från de legendariska platserna men de är för all del förstklassiga cykelbilder tagna av Janne Bäreteg på Wåffelcrossen 2014.

*****
Längst till vänster cyklar den lokale cykelhandlaren. Aldrig har han fällt kommentarer som "du hade cyklat snabbare om du haft de här däcken" eller "ska du verkligen köra på den där skitcykeln". Det ska cyklas. Vad det cyklas på är betydelselöst.
Den unge Sandin (längst t.v.) är startsnabbare än de flesta fullvuxna männen och kvinnorna. Längst till höger ser vi Ola Evesjö och han gillar kladdkaka.  
Det sista startledet rullar iväg. En del har som mål för dagen att cykla så snabbt de kan. Någon annan vill bara ta det lugnt och njuta. Några ska cykla halva tiden med sina barn och sedan köra för fullt den sista halvan.
Det här är också cykel. Hjälmarna sitter kvar på huvudet men ingen bryr sig och ingen kommenterar det. Det är cykel - inte modevisning. Tubsockar, vattenryggsäck och kalsonger innanför cykelbyxorna är acceptabelt. Hur cyklisten ser ut spelar ingen roll - det viktiga är cyklisten är här och cyklar.
Vem leder? Vem jagar vem? Är det någon som blir varvad? Efter 45 minuter är det knappast någon som vet helt säkert vem som cyklat flest varv men alla känner att de tävlat. 

På uppvärmningen ses såväl tubsockar, vattenryggsäck och kalsonger innanför cykelbyxorna som rakade ben och tempodräkter på cyklister med leende läppar. Två minuter innan start är det knäpptyst i startfållan och samtliga blickar är fixerade rakt fram - från förste till siste cyklist. Cyklister gillar att tävla - annars hade inte Strava och sub-grupper existerat. 

*****
2014 fick jag möjligheten att vara med och arrangera två deltävlingar av Wåffelcrossen. Till en av deltävlingarna tog jag dit Fredrik Ludvigsson och grävde fram överblivna medaljer från Jönköpings Grand Prix som han fick dela ut till alla deltagande ungdomar. Därefter gick jag ut med ett PM över hela Jönköping. Till min stora glädje slog uppslutningen nya rekord och hälften av deltagarna var under 16. En del var där för att träffa Fredrik, andra körde bara för att få medaljen och några få var där bara för att föräldrarna tyckte det var häftigt att deras barn tog emot medaljer från Fredrik. Såklart fanns det även de som körde utan att ägna minsta tanke på cykelproffs och medaljer. Detta var en söndag så jag gick miste om mina fem timmars distans den förmiddagen men - inspirerad av alla glada ungdomar - tog jag mig ut på cykeln samma eftermiddag och cyklade tills solen gick ner. Till syvende och sist är det just det som ett bra tävlingsprogram handlar om - ömsesidighet. Ömsesidighet mellan klubbarna, mellan klubbarna och förbundet och såklart mellan cyklister och arrangörer som helgen därpå kan vara i ombytta roller. Du kan egentligen glömma allt jag skrivit i den här texten - bara du inte glömmer ömsesidigheten. Glöm inte heller bilderna ovan - det finns ungdomar som vill cykla och tävla. Även om den här texten inte leder till någonting kommer jag fortsätta att både arrangera tävlingar och åka på tävlingar. Jag hoppas du inser vikten av göra detsamma. Att dela och gilla det här i sociala medier leder ingen vart. Att däremot fortsätta (eller börja) arrangera tävlingar och åka på tävlingar kommer bidra till ett ännu bättre Cykelsverige.

Ibland måste man tänka på andra för att gynna sig själv. Den som går med vingen runt i den belgiska kantvinden blir alltid insläppt igen. Riktiga cyklister vet att det lönar sig med samarbete och drar sitt strå till stacken.

fredag 23 januari 2015

Läs det här för att bli smal på 10 minuter

De långsammaste benen jag någonsin haft, mars 2012.
Varje dag går solen upp och ner. Varje dag fylls vi med kostråd på nyhetssajterna. Varje dag svämmar Instagram över av "fitspo-konton" med tjejer som tränar på gym och äter sallad som kaniner. Vill vi verkligen bli smala till varje pris och blir du verkligen en bättre cyklist av att gå ett halvår på Gandhis-diet?

Vintern 2011 och våren 2012 växte jag mina sista centimeter på längden. I samma period började jag tänka på vad jag åt och hur mycket jag åt. Effekten lät inte vänta på sig eftersom jag dessutom tränade tio till tjugo timmar i veckan. I september 2011 var 185 centimeter lång och vägde 66 kg. I mars 2012 vägde jag 60-62 kg - det är detsamma som ett BMI på 17.5-18.

Jag var helt värdelös på att cykla. Jag var långsammare än någonsin uppför och min styrka på platten hade gått från nästan obefintlig till obefintlig. Men detta var inte det värsta - den restriktiva kosthållningen och hårda träningen gav mig överträningssymptom. Jag hade svårt att få upp pulsen över 80 %. Det fanns fler saker som var svåra att få upp. Jag var jävligt arg utan anledning. Jag sov dåligt och vaknade ibland med kramp på natten. Jag fick ont i knäna. När jag tänker tillbaka på denna tiden har jag knappt något minne. De minnen jag har är förhöjda i dunkel - ungefär som ett långt blodtrycksfall. Det lilla jag minns från skolan är hungriga dagar, trötta dagar och dagar där mitt blodsocker var så lågt att jag nästan svimmade. Ja, jag var smal och deffad men jag mådde inte bra.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade där. Till en början trodde jag att några kilon mindre per automatik skulle göra mig till en bättre cyklist uppför. Jag hade glömt att det är cykeltävling även innan klättringarna samt att det inte finns några berg i Sverige. Det hela förvärrades när jag började se ådror och definierade muskler på mig själv. Min logik blev då att ser mina ben ut som Wiggins, cyklar jag lika snabbt som Wiggins. Skillnaden mellan proffsen och en vanlig cyklist är att proffsen omges av dietister och tränare som har koll på deras värden och siffror. Jag kunde bara se att min vikt gick neråt men samtidigt rasade watten ännu snabbare utan min vetskap och kroppen tömdes på näring. Det var alltså varken social eller psykisk ohälsa som försatte mig i det tillståndet utan bristfällig logik, en rad olyckliga sammanträffanden och en stark vilja att bli bäst.

Allting vände när min storebror berättade för mig på våren att han hade pratat med Gustaf. "Marcus var bättre på att cykla när han var fet och glad", hade Gustaf sagt. Det var då jag vaknade upp. Från mitten av maj började jag äta upp mig. Samtidigt kunde jag också träna ännu mer. I slutet på juni blev jag femma på linje- och tempo-JSM och några veckor senare vann jag kortbane-SM. Då vägde jag 64-65 kg. Idag kör jag ljusår snabbare på platten, utför och uppför. Jag är fortfarande en relativt tunn kille men jag kommer aldrig försöka gå neråt 62 kg igen.

Jag kan dela in mitt liv i två delar - före och efter 2012. Perioden som undernärd och övertränad gav mig en del perspektiv som i efterhand enbart gjort mig till en lite bättre och klokare människa. Idag känner jag min kropp bättre än någonsin tidigare. Framförallt förstår jag min kropp på ett helt annat sätt och kan snabbt avgöra om jag är sliten bara genom att kolla på pulsen. Alltså var det en resa som berikade mig - men samtidigt önskar jag inte ens att min värsta fiende ska behöva gå igenom den. Det som räddade mig från att inte få allvarliga ätstörningar t.ex. anorexia var mitt sociala skyddsnät och mitt psyke - samma faktorer som gjorde det möjligt att vända snabbt på steken.

Jag tycker verkligen inte att vi ska äta vadsomhelst men det gäller att hålla isär begreppen. Att äta för att bli smal leder bara till ett helvete. Att äta för att vara hälsosam, däremot, kan vara klokt. Hälsosamt är inte detsamma som vara smal eller leva långt - hälsosamt är att äta för att vara frisk och kunna prestera på så hög nivå som möjligt i vardagen. I ett hälsosamt ätande finns också en mental aspekt som det inte går att bortse ifrån, det gäller att hitta en balans mellan välja rätt och inte tänka för mycket. Vad som är hälsosamt är därför upp till var och en. Någonstans finns också en missuppfattning att överviktiga skulle ha sämre självförtroende och svagare vilja än de som är smala. Detta stämmer givetvis inte. En människas kroppsform har inget att göra med personlighet och egenskaper - det är först när du inser detta som du verkligen kan leva hälsosamt. Vi är alla stöpta i olika former och du ska hitta den du trivs i. Att vara nöjd med sig själv är halva biten av att leva hälsosamt.

För seriösa cyklister vill jag även tillägga att begreppen äta för att vara hälsosam och äta för att vara vältränad inte är desamma. Att idrotta på elitnivå kräver ibland en oerhörd omsättning vilket innebär att den mest hälsosamma kosten kanske inte alltid går att kombinera med trettio timmars träningsvecka. Vad var och en ska äta tänker jag inte gå in på men jag vet att vinsten av ordentlig träning och framförallt tävling är större än rätt kost. Det är nog endast ett fåtal som vet vad gröt är i Belgien, fransmännen föredrar sin ljusa baguette med marmelad och italienarna smuttar helst espresso men överlag är de tveklöst mycket bättre än oss på att cykla. Svenska cyklister kan sitta och äta fullkorn och dricka proteinberikad mjölk men vad hjälper det när vi inte ens tävlar en tredjedel av vad många gör nere på kontinenten? Vinsterna i w/kg är alla gånger större om du tävlar och tränar ordentligt - ett konstaterande som du kan bära med dig i bakhuvudet nästa gång du ställer dig på vågen. Vikt är bara en siffra och resultat på en cykeltävling är resultat på en cykeltävling.

Tunn, fin och nyvurpad efter Östgötaloppet 2012.
Det var först ett år senare som jag kunde se hur tunn jag är på den här bilden.

söndag 18 januari 2015

Och nu så har sommaren kommit, för jag har just tagit bort snön

Jag tränar utförskörning. 
De senaste åren har det varit töväder på nyårsafton och givetvis börjar en del människor därför prata om att våren är här. Chockerande nog är det ofta samma människor som kläcker ur sig #yolo. #yolo betyder You Only Live Once och är en modernisering av carpe diem. Det betyder att de här människorna på fullaste allvar menar att de lever i nuet när det är tre månader kvar tills det egentligen är vår. Det är en logik som haltar. Tre månader är nämligen 1/4 av ett år. Som jag tidigare nämnt i ett annat inlägg är medellivslängden i Sverige 82 år vilket betyder att den som väntar på våren i tre månader har väntat i 1/328 av sitt liv. Snacka om #yolo.

Nu när vi konstaterat att tre månader är en lång tid kan vi slå fast att det inte ens snart är vår. Däremot bör du som cyklist börja förbereda dig inför vårens drabbningar för att inte stå där i april med snoppen mellan benen.

Intervaller är idag den absolut mest populära metoden för att träna hårt. Vilka intervaller ska du köra för att bli bra? Endast Gud vet. Precis på samma sätt som det inte finns några mirakel-bantningskurer finns det inga mirakel-intervallpass som gör dig till cykelproffs på en månad. Kör du inte ordentligt blir du inte bra oavsett om någon professor Tabata eller du själv kommit på intervallerna. Variera dig mellan långa, korta, lågkadens, högkadens, spurter, vo2-max, tröskel etc. och fokusera gärna lite extra på det som är din svaghet. De enda genvägarna som finns här i livet är de mellan olika avdelningarna på IKEA. På tal om IKEA så var bröderna Ludvigsson och sprang runt där med Lindau för några dagar sedan. Mer om det kan ni läsa här: http://philiplindau.blogg.se/2015/january/sveriges-stolthet.html.

Där sydde jag minsann ihop säcken riktigt snyggt.

Distansen ska köras lugnt och fint som Löken alltid säger när vi är ute och rastar våra lår. Det gör skillnad veckan efter om du snittat 60 eller 70% av maxpuls. För att få upp lite intensitet i distansen är det istället bättre att avsluta med en 20-60 minuters hårdkörning. Cykeltävlingar avgörs sällan i hjärtfrekvensen mellan 70-80% (mellanmjölkszonen) alltså finns det ingen riktig poäng med att ligga för mycket där om du vill bli snabb. Träning måste inte alltid göra ont.

Jag, bashenke och brorsan på äventyr i obygden.
Träningsläger kan vara en god idé om du har budgeten och några schyssta cykelkompisar. Många säger att de ska ner för att samla mil i benen och sedan ligger de och harvar i 5-7 timmar varje dag - med lika många fikapauser. För ett proffs som ska köra tävlingar på 200-250 kilometer är det viktigt att bygga upp uthålligheten och distansen men för den svenske elit/seniorcyklisten är det inte lika viktigt. Våga kör några kortare dagar på runt fyra timmar med backintervaller och lagtempo för att få upp farten. Svenska tävlingar är sällan längre än 15 mil och detta bör de flesta klara utan en vecka i solen med enbart långkörare. Förvisso blir du kanske brunare om ligger ute och matar i sju timmar men risken finns också att du blir seg som en långtradare i ett stigningsfält.

Målet med träningen måste alltid vara att må gott. Har du ångest eller tunga ben ska du hoppa över träningen och göra något annat istället. Jag blev oerhört fundersam när jag läste om Charlotte Kalla för några veckor sedan och hur hon skulle isolera sig och träna stenhårt för att hämta sig efter besvikelserna och komma i form till VM. Hade jag varit hennes tränare hade hon fått gå ut och ta öl med sina vänner eller något istället. Den procentuella vinsten i huvudet på en vilodag är större än förbättringen i fysisk kapacitet som du hade fått från träningspasset du hoppade över. En mentalt laddad människa är alltid en laddad människa. Slutligen är det som jag tidigare nämnt på denna blogg: ingen cyklist bryr sig riktigt om vem som tränar hårdast i december för vad en framgångsrik cyklist är mäts enbart i vinster under säsong.

De som säger att det är vår den 31 december har en lång och sträng vinter framför sig.

onsdag 7 januari 2015

Nyårslöften

En död och förfrusen koltrast i soluppgången vid Granshult.
Egentligen har den så mycket med texten att göra men jag tycker att det är en talande bild.
Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen.
Varje år vid årsskiftet är det många personer som passar på och sätta upp mål med det nya året. Många bär på en vilja att börja träna och kunna leva ett friskare liv. Nyårslöften kallas de här personerna som endast har för mål att förbättra sina levnadsvanor. Det finns verkligen inget dåligt i denna målsättning men trots det stöter nyårslöftena på ett oerhört hat i vårt samhälle, framförallt de nyårslöften som väljer att infria sitt löfte på ett gym. 

I början av januari överflödas sociala medier med inlägg från personer som stör sig på nyårslöftena och undrar hur länge de ska hålla ut. Helt plötsligt är det nämligen fullt på gymmet vid 06.00. Det värsta av det värsta är nyårslöftena som går runt med mobilen i högsta hugg inne på gymmet och smsar samtidigt som de sitter i benpressen och vickar på tårna. Låt gå säger jag - de som sitter med mobilen på gymmet utgör inget direkt hot för andra. Värre är det med de som kör bil och fingrar på telefonen samtidigt.  

Nyårslöftena har betalat sina gymkort precis som alla andra. Nyårslöftena har ett mål med sin träning som alla andra. Nyårslöftena börjar träna någonstans precis som alla andra. Frågan är då varför de inte är välkomna? Är det inte positivt att fler vill träna? Är det inte föredömligt att de begripit det här med att arbeta med målsättningar? Var inte alla andra på gymmet otränade när de började? Vem sköt Olof Palme? 

Jag förstår inte föraktet mot nyårslöftena - särskilt inte det som kommer från elitidrottare. Elitidrottare arbetar ju också med mål och det är sällan vi når alla våra mål. Elitidrottare om några vet hur det är att misslyckas. Dessutom vinner vi elitidrottare på ett större intresse för träning. I synnerhet vi cyklister - vi skulle få mycket större respekt i trafiken om andra trafikanter förstod varför vi är ute och cyklar. 

Jag tror att orsaken till allt detta hat är en längtan efter ensamhet. De flesta människorna blir aggressiva när de ser andra människor. Det är en högst naturlig drift då icke familjemedlemmar i begynnelsen sågs som konkurrenter om födan. På mellandagsrean går det hätskt till och så fort trafiken tätnar börjar folk köra omdömeslöst. Det är kanske inte så konstigt att många blir arga när de packas som sillar på ett gym. För att få utlopp för sin ilska skriver de det mest hatiska som går att uttrycka med 140 bokstäver. 

Vad är det som är så farligt med att inte få vara ensam när du tränar i gymmet vid klockan sex på morgonen? Min pappa har en historia som han berättat tusen gånger om: Han var uppe i Norrland och flugfiskade med sina vänner. En dag satt farsan och sket ute i ödemarken på en hög med stenar som han omsorgsfullt format till en slags potta. Där sitter han mitt i ingenstans med tusen myggor som biter honom på pungen när han får se en okänd gubbe komma gående på långt håll. Snart är gubben framme hos pappa som sitter med byxorna nere i knävecken och klämmer. Gubben börjar småprata och ställa en massa frågor som "går fisket bra", "har ni fått några baddare", och "vilken grovlek har du tafsen". Om du tycker det är farligt med lite sällskap i gymmet på morgonen ska du nog tänka om. En del får nämligen inte ens vara ensamma när de sitter och bajsar i Norrlands orörda och avfolkade vildmark.

Det finns alltså bara två lösningar på problemet med alla dessa nyårslöften. Den första är att undvika gym och andra offentliga träningslokaler. Det är denna taktik som jag valt. Den andra taktiken är helt sonika att vara en vänlig och förstående människa - men så långt ska vi väl inte behöva gå? Då är det väl ändå bättre att alla dessa jävla nyårslöften är så vänliga och håller sig borta? För människor kan delas in i två grupper -  de som föds som misslyckade nyårslöften och de som har rätt att vara på gymmet.

Ett förtydligande: Jag tycker det är bra med människor som har viljan att leva ett friskare liv och vill börja träna. Om du tillhör dem hoppas jag du valt cykel för att nå ditt mål och önskar dig lycka till /mvh Marcus.

söndag 4 januari 2015

Walkabout


2014 gick till historien som året då jag blev vuxen. Att bli vuxen för mig handlar inte om att fylla arton och få rösträtt samt körkort. Den som fyllt tjugo och får handla på Systembolaget är inte heller automatiskt vuxen. Vuxen kan du enbart bli när du gjort din walkabout. Jag gjorde min walkabout 2014 när jag åkte till Belgien i mars/april. När jag lämnade Habo var jag en liten pojke men när jag kom hem två veckor senare var jag en man. 

Det hela började med att jag letade rätt på ett boende nere i Belgien för en skälig summa. Därefter började jag slipa på detaljer och spara pengar under början av året. Torsdagen den 20 mars gjorde jag ett första försök att köra ner till Belgien i vår gamla Volvo. Tyvärr fick jag problem med bilen så i Helsingborg tvingades jag vända hem med lipen i halsen. En tumultartad vecka följde men den mynnade så småningom ut i att jag fick pappas tillåtelse att låna vår nya Volvo. Torsdagen den 27 mars satte jag återigen kurs mot Belgien. 

Jag tog körkort i november 2013 - fyra månader senare körde jag bil helt ensam ner till Ninove, Belgien. Tanken var först att jag skulle dela upp de 1 300 kilometerna på två dagar men när jag kom till Puttgarden bestämde jag mig för att köra hela vägen i ett svep. Efter fjorton timmars bilkörning kom jag fram mitt i natten. 

Under de två veckorna var jag nästan helt ensam i huset. Blaz Jarc bodde där de första dagarna, ägarna David och Geo tittade förbi ibland och den andra veckan kom Matt från Joker. Joker hade uppenbarligen sin Europa-bas i just detta hus som ägdes av en mekaniker i BMC. Jag fick tipset om boendet från en massör i Quickstep. Världen är liten och cykelvärlden är ännu mindre i Belgien. 

Att vara helt utelämnad till sig själv i ett främmande land är fruktansvärt lärorikt. Jag fick handla och laga mat själv. All mat jag åt under resan lagade jag själv och förvarade i matlådor. Jag fick leta upp och köra till alla tävlingar själv där sedan anmälde mig själv. På några tävlingar träffade jag CK Bure och jag är fortfarande tacksam för att Peter Carlsson lånade ut anmälningsavgiften till mig på första tävlingen när jag glömt mina fickpengar hemma. 

Nu blev inte tävlandet så framgångsrikt, men trots det lärde jag mer än vad jag trodde var möjligt att lära sig på två veckor. En av dagarna när jag åkte in till Ninove för att handla gick jag bra runt i stan efteråt. Jag försökte lyssna på belgarnas samtal, gick in och vände på barerna och kollade in genom fönsterna på husen. Hela världen ser inte ut som Habo eller Jönköping - nej, inte ens som Sverige. Kulturen i Belgien är en helt annan - särskilt i fråga om cykel. Det är mer publiktryck i Oude Kwaremont två dagar innan Flandern Runt än på landsvägs-SM. Andra cyklister stannar och frågar om du är proffs. Skolbarnen skriker "Tommeke". I mataffärerna finns nästan bara kex och ljust bröd samt tusen olika pålägg baserade på uteslutande socker. 

En dag på en träning utmed bansträckningen på etapploppet De Panne kom jag ikapp tre belgiska cyklister som också brukade körde Kermis-tävlingar. På ett gatstens-avsnitt körde de ifrån mig och jag tyckte mig nästan se att de skrattade. Därför jagade jag in dem igen och vid ett av bergsprisen på De Panne spurtade jag ifrån dem. De blev helt klart imponerade och sen stod vi vid bergspriset och pratade i en timme tills proffsen kom. Det var proffstävlingar nästan alla dagar när jag var i Belgien och en dag åkte jag till starten och hälsade på Ludvigsson. 

Bara resan hem var en upplevelse. Den tyska tullpolisen hade antagligen sett mig passera Eidhoven och Venlo så när jag stannade utanför Hamburg för att tanka stoppade de mig. 
"What are coming from?"
"From Sweden".
"No, no. What are you coming from? You have been going through the Netherlands?"
"Yes, I am comig from Belgium. I've been there for two weeks, competing in bike races."
"We have many people comig from the Netherlands 'bike racing'. Open your car. Are you smoking???"

Jag öppnade bilen. Tullpoliserna tog på sig plasthandskar och genomsökte såväl väskor som bagageutrymme. Givetvis hittade de vare sig knark eller gräs. De ursäktade sig med att det var en rutinkoll och att många smugglare körde med ursäkten att de varit i Nederländerna för cykling.

I Bryssel är det fyra filer och rusningstrafik á la Solåsen dygnet runt och alla dagar i veckan. Trots det tyckte jag inte Tyskland och Belgien var svårkört med bilen eftersom jag jämnt behövde koncentrera mig. Värre var det när jag kom upp till Sverige på hemvägen och började köra på farthållaren mitt i natten. Utanför Värnamo fick jag stanna och äta Nutella direkt ur burken för att kunna köra på sockerchocken den sista biten hem. Jag rekommenderar innerligen att du tar det lugnt på Autobahn och inte kör i 200 km/h bara för att du får. Allt över 120 km/h kostar mer än det smakar - jag kom undan med ungefär 2 000 kr i bränslekostnad.   

När jag kom hem förstod jag inte att jag gjort min walkabout. Nu i efterhand ser jag att min resa till Belgien blev en walkabout men den kompletterades i och med Vätterrundan i augusti. För alla unga cyklister som någon gång skulle hamna i min sits (utan lag och internationella tävlingar) så säger jag kör bara. Att lägga 10 000 på en resa till Belgien är mycket mer lärorikt än en vecka på Mallorca med kokosolja. För det första kommer det göra det till en bättre cyklist. För det andra kommer det få dig att växa som människa. Jag har en del kontakter och en hel hög med tips. Det här var inte ens bråkdel av allt jag var med om på min resa till Belgien - min walkabout

Loben som tog mig tryggt och säkert till Belgien - och hem igen.

Ingen lyx men ett hus som andades cykel. Eisels pokal från Gent - Wevelgem 2010 står i vardagsrummet...

Budget Belgien:
Bensin: 2 000 - 3 000
Bro/Färja: 1 500
Boende: 2 000
Tävlingar: 500
Mat: 1 000 - 2 000
Totalt: ca. 8 000 kr

Du behöver: 
Bil, boende och GPS. 

Tips:
Belgiska tävlingskalendern: http://competitie.dewielerbond.be/Kalender.aspx